Maputobilder

1 maj och senhösten blommar för Renée

1 maj är Renées dag. Då flaggar man i hela världen och vitsipporna brukar blomma för fullt i Sverige. Här är det snart vinter och nattvakterna som är lyckliga nog att äga en dunjacka slipper frysa. Eva, Per och Joel hade med sig en riktigt varm dunjacka som nog var inköpt för minus 25 grader. Två av Maputos tusentals nattvakter är nu lyckliga andelsägare av denna gula ljuvlighet.

Vi som kommer från kalla Norden och dessutom har förmånen att äta energirik mat varje dag har lite svårt att riktigt förstå att 12 grader plus vissa nätter kan vara fruktansvärt kallt. Dagarna i Maputo är just nu som heta sommardagar i Sverige. Längre in från kusten och i Sydafrika kan det vara mycket kallare än så på nätterna. En för oss ganska behaglig vinter. :-)

Visst kan det bli torrt, visset och kalt på vintern även här men några av de vackraste blommorna kommer nu på senhösten och andra är sådana som envist har blommat i snart ett halvår.

Renées födelsedag firade vi på en lodge i Komatiport. Här kommer några läckerheter från den dagen.

Innanför dörrarna i ett stort varuhus i Komatiport stod denna säcken tillsammans med annat gott. Kilopriset var lägre än för cashewnötter men vi valde ändå bort dem. :-)

Fortfarande blommar vissa Flamboyantträd och även Frangipanträd med sina underbara väldoftande blommor.

Bomullsträdet eller Kapokträdet har sin blomningstid just nu. Det är ett träd som man omöjligt kan klättra i på grund av alla stora vassa taggar, men blommorna är helt fantastiska.

Under träden låg det dagen till ära en rosa matta utlagd för Renée.

Bilder från Tofo

Mocambique är glesbefolkat. Det märker man om man lämnar Maputo. Stränderna utmed Indiska oceanen är ofta fantastiska att promenera längs med. I april var vi några dagar på Mango beach på Tofo. Vi flög till Inhambane och blev där hämtade av lodgeägaren i en gammal skraltig bil. Ca tre mil och vi var vid en underbar strand där vi kunde promenera flera kilometer åt bägge håll utan att möta andra än några fiskare och ibland barn som gick och samlade musslor till mat eller fiskade med hemmagjorda pilbågar när det var lågvatten. Några fantastiska hundar som inte tillhörde någon bevakade och följde oss oftast utan att störa på något sätt. Att möta hundar som var så väluppfostrade utan att ha fostrats av någon var en fin upplevelse. En hund följde och "bevakade" oss under en hel dags promenad tills den var så trött att den haltade. Hanhundarna sökte sig till någon lodge utmed stranden och tikarna höll sig i Tofo by några kilometer bort. Förutom ett dykargäng på fem personer från olika håll i världen och ett nygift par var det bara vi. Enkla hus med grästak och gräsväggar bakom sanddynerna och en restaurang på dynerna närmast stranden. Vi fick helt fantastiska middagar lagade i det primitiva köket. Nyfångad fisk och den bästa paellan vi någonsin smakat. Utanför Tofo simmar bland annat valhajar och olika delfinarter. Att snorkla intill en 10 meter lång valhaj på en meters avstånd är en otrolig upplevelse. De är fredliga planktonätare och världens största fisk som kan bli över 20 meter långa. Jag bytte bort mitt hafsfiskespö från Sydafrika med en pojke som gjort ett spö av bambu och en plastrulle. Vi var nog lika glada bägge två och vi köpte fisk av honom till lunch. Vi betalade 180 SEK per natt för oss bägge två, så inte kunde vi klaga på priset heller.

Inhambane

Tofo marknad

Skalet av en havssköldpadda.

Uppe på sanddynerna låg restaurangen och i huset nedanför bodde vi.

Solnedgång över palmerna och soluppgång över havet.

Några av standens alla snäckor.

Valhajarna var så nyfikna att man fick flytta sig för att inte vara i vägen för dem.

En skicklig fiskare som fick flera fiskar när vi såg på.

Dagens fångst av småfisk delas lika mellan pojkarna.

Ett syskonpar med lite småfisk att ta hem till mamma.

Två lyckliga ägare av ett nytt fiskespö.

Djur på väg

Det allra bästa för oss har varit när vi haft besök av barn, barnbarn och vänner. Vi räknade härom dagen ut att vi haft besök sammanlagt 22 veckor. Ofta har vi då gjort någon resa i Swaziland eller i Sydafrika. Här kommer några bilder av "djur på väg" som vi mött. Tyvärr händer det även här att djur blir påkörda av bilar. Sköldpaddor blir nog ibland tagna för elefantlortar så att bilar inte väjer undan och alla ormar är inte lika snabba som mamban när de skall ta sig över vägen.

Här kommer ett litet urval av djur på väg...

Jul i trädet i brist på julträd

Pezulu Lodge, en relativt enkel lodge laddad med en känsla av närhet till naturen. En av de dyraste vi bott på hittills, men 600 kronor inklusive frukost och middag vid lägerelden var det värt. Vi gick timslånga promenader eftersom de sa att det inte fanns farliga djur i området. Renées puls och steglängd ökade betydligt när vi gick i en bäckravin och såg stora tydliga spår av en leopard. När vi berättade det för rangern som körde safariturer med gästerna (för snåla och valde att gå själv) sa han att de från och med veckan därpå inte skulle tillåta gäster att gå själv utan beväpnad ranger som guide eftersom de själv sett spåren och det dessutom fanns bufflar i området. Vi njöt av känslan att vara själv med naturen och djuren eftersom vi inte visste bättre när vi gick ut. Huset/kojan var byggd uppe i ett träd med utsikt över ett litet vattenhål där vårtsvinen gick och bökade och antiloper kom för att dricka. Vi märkte att vi hade besök i huset när vi var ute och gick men kunde inte först förstå vad det var för djur som letat genom en del av våra saker. Senare förstod vi att ett Buschbabypar också bodde i huset.

En festlig liten apa med stora ögon som lyser i natten om man riktar ficklampan på den. Den lämnade huset på kvällen genom att hoppa över 5 meter ner på marken och kom inte ”hem” förrän på morgonen. Ormar var det vi försökte hålla bäst utsikt efter när vi gick, särskilt Puffadders som man inte gärna vill trampa på. Övriga ormar är kvicka att fly undan när man kommer, men Puffaddern är lite slöare och därför farligare när man promenerar fort. Den enda orm vi såg var en svart Wolfsnake som inte är giftig. Vädret var härligt med ca 25 grader så vi njöt både natt och dag. Utan luftkonditionering kan det vara svårt att sova när temperaturen stiger över 35 grader.

Ingen dålig "koja" där man kan ligga i badkaret och njuta av fåglar och djuren utanför.

Sovrummet med en skön altan där vi satt på eftermiddagen i hängfåtöljer, läste och njöt av fågelsång och vårtsvinen som gick och bökade nedanför.

Inte så dumt att slippa allt julstök. :-)

Kram på er

Bildrömmar

Alla stora bilar – och vår lilla

Här i Maputo är det ingen som sprejar färg på stora bränsleslukande och miljöförstörande bilar. Fast de finns i massor. Lite stolt är jag allt över att vi klarar oss med en liten bil. Skönt att vara på den ”miljövänliga sidan”. Dessutom är jag helt övertygad om att 95 % inte skulle behöva en stor 4x4 bil. Den är för de flesta en livsstilsbil här liksom i Sverige. Enda skillnaden är att fritidslivsstilen här kan kräva en sådan bil. Vi har tagit oss fram med vår lilla Honda Chuttle på många vägar som egentligen är 4x4 vägar, och visst njuter jag då. Jag njuter när vägen egentligen är för dålig för vår bil och jag kan känna att jag fått lite i mina gener av far som körde Land Rover på väglös mark när jag var barn. Jag är duktig på att köra – och kör en miljövänligare bil!
Aj, aj, aj, visst låter det både uppblåst och ihåligt.
Surt sa räven ...
Tänk om jag ändå köpt en stor Toyota Landcruiser. Jag hade nöjt mig med det – en enkel bil för vanliga dödliga. En Hummer hade jag inte köpt, den är för stor och kostar en miljon – minst. Fast ... Vi utlänningar kan köpa en bil skattefritt här nere om vi vill, så en Hummer borde jag köpt. Då hade jag tjänat ett par hundra tusen kronor när jag sålde den. Hälften av de pengarna kunde jag använda för att köpa utsläppsrättigheter och andra hälften kunde jag ha gett till någon mission. Tänk vad jag skulle ha sovit gott!
Å andra sidan så gör jag det nu också så varför gå via en Hummer?
Vår bil står på verkstaden. Inget fel på den. Den startar alltid, går som en klocka OCH HAR FYRHJULSDRIFT. (4by4 heter det egentligen här nere, men ingen kallar ändå vår för 4by4 :-( ) Undrar vad som bekymrar oss bilburna mest? Är det miljön vi sliter på som bekymrar oss eller är det delarna som slits när vi kör? Vår bil behöver bara nya bromsskivor. Det rostar lika illa här som på Klädesholmen.
Någon bil BEHÖVER vi egentligen inte alls här, varken för livet eller för jobbet. Den har vi för att vi har råd att njuta på platser som ligger längre bort än gångavstånd.
Jag åkte minibuss i förrgår – Chapas – kallas de (Chapa betyder plåt). Knappt 1.50 svenska kronor, per person, kostade det oss 20 som satt i den lilla minibussen. Gissar att för många av de andra i bussen var det dagens största utgift.
Nej, nu får jag sluta för snart tycker jag inte att jag är bättre än den som kör en ny Toyota med avgasrening och ett bättre skydd för sig själv och sina kära, i den farliga Maputotrafiken.
Idag kom en pappa cyklande till skolan i sällskap med sin 2-årige son. Eller var det kanske tvärtom. 2-åringen cyklade i varje fall själv.
Vilken fantastisk värld!
Nu skall Renée och jag ta en timmes promenad till den lilla verkstaden och hämta vår bil som skulle ha varit färdig för ett par dagar sedan. Det hör till vardagen att det mesta här sker försenat. Sedan håller vi helg i rätt tid. Troligtvis utan vår fyrhjulsdrivna bil.
Bifogar ett par bilder på bilen jag helst skulle vilja ha. Vår bil kunde vi ha som reserv på flaket.
Tur att ni inte köpte en Nissan Micra, Zara o Jesper!
Trevlig helg alla våra kära!

En lördag före jul vid havet

Sista lördagen före jul åkte vi över till Macaneta en halvö 3,5 mil norr om Maputo. Man tar färjan över Ncomati floden och kör några kilometer på något vägliknande tills man är ute vid Indiska oceanen och en fantastisk strand. Färjan är ett äventyr i sig. Att komma av och på den utan att slå sönder något under bilen verkar omöjligt, men är möjligt tack vare att de som kör färjan känner sin båt så väl att de lastar och balanserar båten med olika bilars placering och turordningen när man kör av och på. Vi har hört många som kört fast på Macaneta tack vare alla "hjälpsamma" barn som gräver hål så att bilarna skall köra fast och de kan erbjuda sig att hjälpa till och på det sättet tjäna en slant. Som väl var hade det inte regnat på någon vecka så vi slapp köra fast. I motsats till Renée njuter jag ibland av att köra på dåliga vägar men vår lilla bil är inte byggd för de sämsta vägarna här nere.

Ncomati innan den når havet. Till vänster färjeläget på "landsidan", och till höger Macaneta.

Längst ut är en sträcka där hav och flod bara delas av en sandbank.

Vi förankrade vårt sol- och vindskydd i en av de märkliga flatbottnade små fiskebåtarna som knappast ser ut att vara byggda för havet. Jag tror båtarna är byggda av Corkwood, ett trä som känns nästan lika lätt som Balsaträ.

Båtarna seglas eller rors. Denna fiskare som höll på att laga sitt gamla segel med en svart plastsopsäck var ägare till båten som vi fick binda vårt solskydd i. En presenning som jag tagit med från Sverige för att ha som underlag när vi stannat och fikat vid någon vägkant bytte ägare till en som behövde den bättre.